Melissa Horn

Oj vilka texter. Känns som det är så nära mina tankar just nu. Varför är det alltid så simpelt att man kommer på i efterhand va det va man hade och hur mycket det egentligen betydde. Hur mycket mer man kunde ha utvecklat det mesta. Eller är det bara så det känns? På ett sätt är det en lögn. I det ögonblicket, just då, så tycker man att man ger allt och gör allt i sin makt. Allt som i alla fall känns rimligt för situationen.

Men jag kunde gett så mycket mer, även fast jag tycker att jag gav mycket. Mer än kanske andra. Men det finns så mycket mer av mig. Just nu får jag ingen chans till distans, hade varit så skönt om bara allt vart som vanligt. Processen blir så utdragen. Jag får konstiga tankar om att jag ska peta in en lapp i din tröjärm eller nåt och skriva att jag faktiskt försöker allt vad jag kan, att jag tycker om dig, att jag vill kunna vara glad och ta det som det kommer. Det kanske kommer någon dag. Men just nu vill jag bara ha dig som jag hade dig förut. Aj..

Hon: Du springer aldrig ifatt, när jag väl är där
jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här
nu kan det vara för sent att säga som det är

Han: Vi testar nya vägar som aldrig tycks ta slut
vi har försökt att fånga den andra men aldrig nått ut
jag vill ha en sista chans så jag säger det rakt ut

Han: Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut

Han: Jag vet att det är svårt över telefon
men när jag har dig nära vill du därifrån
jag vet att du har tänkt men berätta hur du mår

Hon: Jag försöker träffa andra men det är inte så lätt
jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt
det är dags att lägga på men att stanna känns så rätt

Hon: Och jag vill ha dig nu som jag hade dig förrut

//: Melissa Horn feat Lars Winnerbäck